Jag sitter ensam vid köksbordet. Klockan är 8.27 på lördag morgon.
I vanliga fall är lördagar min sovmorgon men igår nattade jag mig själv samtidigt med Prinsessan. Hon somnade visserligen inte förrän klockan nio, men jag la mig redan halv åtta, så när jag vaknade klockan sju värkte ryggen så det gick helt enkelt inte att ligga kvar.
Vardagar har vi aldrig tv-n på. Det går helt enkelt inte att bryta och göra henne i ordning såna dagar. Men helger känns det skönt att kunna ta det lite lugnare. Inte ha någon brådska med frukost och påklädning.
Idag ska håret tvättas och vi har planerat (och ritat schema) att efter frukost badar vi och tvättar håret. Hon vill inte. Frukosten serveras en timme senare än vanligt, eftersom vi sovit lite längre. Hon vill julpyssla innan frukost, jag säger ”frukosten först, sen bad, SEN pyssel”. Ger med mig och hon får klistra i klistermärkesjulkalendern medan jag tar fram hennes och min frukost. Prinsen leker i sovrummet och mannen sover. Det är bara hon och jag i köket och jag tänker att det här är hur lugnt som helst.
Plötsligt ska hon kissa, når inte pappret och beordrar mig att komma. Jag ska tvätta hennes händer. Jag vet att det inte är någon idé att neka (onödig strid helt enkelt). När hon är tillbaka är det för mycket müsli i youghurtskålen (trots att hon såg när jag hällde i). Hon går härifrån. Hjälper inte att jag tar ur lite av flingorna.
När hon en stund senare kommer tillbaka till köket och visar upp glassen hon skapat med hjälp av en trumpinne och några skruvar och muttrar från Prinsens verktygslåda, inser jag att allt handlar om att hon inte vill tvätta håret. Och att hon vill julpyssla innan badet. Jag ger med mig och flyttar upp pysslet på schemat med hjälp av en pil.
Mamma, det är för jobbigt att äta.
Allt sker för att förhala det oundvikliga. Hårtvätten. Under tiden sjunker blodsockret och jag vet att snart blir det ännu svårare att få henne att äta. Men jag orkar inte tjata. Jag orkar inte muta, trixa och fixa just nu. Jag vill bara att vi ska kunna sitta tillsammans allihop och äta, i alla fall någon gång ibland.
Tänker på vad en kompis sa för ett tag sen när det gällde tandborstning. Då fattade jag inte varför vi inte kunde få till det så. Nu är allt mycket lättare att förstå. Att acceptera är en helt annan femma.
De sitter här i trappen bredvid varandra när vi borstar tänderna.
Ja, jag vet att många har det så mycket värre än vi. Och jag har bara kommit fram till att börja förstå och inse att det är så här det kommer att vara för oss. Vi kommer inte ha två barn som sitter bredvid varandra och borstar tänderna eller ha en lugn middag tillsammans, alla fyra. Och jag tycker inte om det…
rosa prinsessan 