Jag vill inte se vad som händer

Idag begraver jag sorgen över att livet tog en annan, ovälkommen, vändning.

Jag stoppar känslorna som sitter som en klump i halsen och bränner som en varm hinna bakom ögonlocken. Jag vill fly. Jag vill inte se. Jag vill inte höra. Än mindre vill jag acceptera alla förändringar som jag ser. Jag vill ursäkta det med att hon märker att vi ser henne annorlunda och att hon spelar med. Att hon ”blir” det som hon tror att vi vill se.

Jag vill inte gå till dagis. Jag har ont i magen.

  • Ljusstakarna med Carl Larsson-figurer på köksbordet får inte titta på henne. De ska vändas bort.
  • De olika scheman vi ritat och jobbat med i över en vecka ska ligga i en särskild ordning. Sammansatta med två rosa hårspännen (det är förresten första gången vi lyckats bibehålla någon form av rutin i så många dagar i sträck hemma hos oss).
  • Hon rättar till golvhandduken i badrummet. Jag stökar till den lite med flit för att se hennes reaktioner. I morse tittade hon extra omkring sig på det ostädade badrumsgolvet;

Jag tycker inte om smuts mamma. Då blir mina kläder smutsiga.

  • Hon ska räkna (eller jag) innan hon väljer vilket hon vill göra. Ibland till 10, 21, 12 eller 8. Eller så Olar hon. Då väljer hon förstås vilket det sista ordet tuff som fingret ska hamna på, så det blir som hon verkligen vill.
  • Hon verkar ha knäckt mattekoden. Att addera med lika siffror som 2+2 eller 4+4 knäckte hon för ett par veckor sen. M berättade häromdagen att de pratat om att de hade 6 st av något och skulle ta 2 till.

P: Då blir det åtta.

Svaret kommer så snabbt och självklart. Ska hon verkligen klara av att räkna ut det redan?

I morse i vår säng:

P: Jag vill inte se dina ögon mamma (vänder sig bort från mig). Vad vill du? (fortfarande bortvänd, frågan hörde inte ihop med situationen. Jag tyckte den var konstig i sammanhanget)

Hon lägger sig på rygg igen. Ser märkligt och undrande på mig och på mönstret som lampan i taket skapar på väggarna. Som att det såg annorlunda ut än det brukar. Klumpen växer i halsen och jag lämnar henne en stund för att hämta kraft i köket. Sen påbörjar vi morgonschemats rutiner. Lugnt och metodiskt. En sak i taget. Hela tiden med förberedelser och frågor om vad hon vill göra sen. Mestadels går det bra. När hon inte förirrar sig till en dans eller att spegla sig i stora hallspegeln.

Sällan har jag längtat bort så mycket som nu. Samtidigt inser jag att det kommer dröja länge innan vi ger oss ut på en längre resa. M har nyligen flugit flygplan och Prinsessan har klart deklarerat ”aldrig i livet!” när vi nämnde att vi också kan åka bort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s