Om att inte möta blicken

Det slog mig just. Prinsessan såg mig aldrig i ögonen när jag ammade henne. Hörde andra prata om att det var så mysigt och underbart med de där stora nyfikna ögonen som tittade på en när de låg vid bröstet. Jag upplevde det aldrig så med henne. Hon var inne i sin värld redan då. Blundade, slumrade eller såg åt andra håll.

Vi gjorde någon BUP-filmning när hon var runt fyra månader. Den handlade om att jag inte mådde bra och de skulle filma oss för att se om det fanns några anknytningsproblem. Psykologens sammanfattning var att det såg så fint ut så. Men inne i mig kändes det inte så. Jag kunde inte knyta an till henne, hur fint det än såg ut. Jag visste vad som förväntades av mig och jag gjorde vad jag kunde för att ta hand om henne på bästa sätt. Men känslan fanns inte där.

Med lillPrinsen är det en helt annan sak. Det var underbart att amma honom. Han var snabb (tog max tio minuter på sig totalt) och såg mig djupt i ögonen. Han har också varit sån så han älskar att ligga nära, gosa, mysa och pilla. Det gjorde aldrig hon. Jag har trott att det var för att jag inte var mentalt närvarande pga depressionen.

Idag börjar jag förstå att det hade med helt andra saker att göra. Det är en kombination av oss två så klart. För närvarande var jag inte, så jag förstår om hon haft det tufft. Sen om hon nu har sina egna små egenheter så har det förstås inte underlättat heller, för någon av oss.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s