Händelser runt två års ålder

Vid dryga två års ålder vägrade plötsligt Prinsessan att ligga på skötbordet. Framför allt på förskolan, men även hemma blev det motstånd. Hon var förtvivlat rädd för katter och ovanför skötbordet på förskolan satt bilder på katter. Dessa var hon med och tog bort, men det gjorde ingen skillnad. Denna förändring skedde som över en natt. Jag var höggravid med lillPrinsen och vi trodde att det på något sätt hängde ihop med att hon skulle bli storasyster och inte tyckte att hon skulle ligga på ett skötbord. Något i mig sa ändå att det handlade om en rädsla för något, som att ramla ner eller liknande. Vi följde hennes behov och böt på annan plats.

I samma ålder hade hon problem att vara på den stora gården på förskolan. Hon trivdes bäst på den lilla hemvanda yttepyttegården och gjorde ofta motstånd när de skulle till stora gården.

Förskolepedagogen uppmärksammade oss om att hon nog inte skulle delta i Luciafirandet. Jag blev skitsur och kände mig orättvist behandlad. När vi pratade om det lite mer så förstod jag vad hon menade. Hon fick vara med oss istället och titta på. Jag fick bära henne hela tiden och hon var tillräckligt skärrad bara av det. Året efter, som 3,5 åring, blev hon sjuk. Magsjuk om jag inte minns fel och jag kommer ihåg att jag och mannen pratade om ”tänk att hon tyckte det var så obehagligt förra året så hon ser till att bli sjuk i år”.

Vi hade stora problem med höga ljud. Måndagstutan var bara ett. När någon borrade blev det fullständigt hysteriskt här hemma. Vi fick be våra (något besvärade) grannar (tjata är mera rätt) att berätta för oss i god tid om de skulle borra hemma. För vi kunde inte vara inomhus. Vi gömde oss i sängen med hörselkåpor på, men det hjälpte inte. Hon var vettskrämd. Tog upp det med BVC som sa att det var vanligt i denna ålder, men att hörseltest görs först vid fyra års ålder.  Vi härdade ut och kåporna används vid både borrning, mixer samt när vi mal kaffebönor mm. Nu är det lite lindrigare, men det är fortfarande ett bekymmer för henne i vissa lägen. Hörseln är testad, med alla rätt.

Var på landet (2 år) och hörde tuppen gala på en gård några hundra meter bort. Oresonligt rädd för det ljudet. Vi tyckte det var konstigt, vi förklarade och hälsade på tuppen. Fortfarande rädd.

Fortfarande på landet. Hon hjälpte mormor tömma vatten från båten när mindre vågor fick båten att gunga och åka ifrån bryggan lite. Fullständigt hysteriskt rädd. Och det gick inte över. Kunde inte bada, vara på bryggan, titta på båten eller låta pappan åka iväg för att spela golf på flera dagar. Innan hon till slut kunde somna den kvällen vaknade upp med skrik så snart hon slumrade in. Jag fick hålla om och tala lugnande till henne i säkert 1,5 timme innan hon slutligen slappnade av i kroppen. Hennes otroligt starka reaktion var inte relevant till händelsens förlopp. Dagarna som följde gick bara ut på att hon skulle vänja sig vid tanken på att kunna kliva i båten igen. Kommer inte därifrån utan den… Det blev mutor och uppmuntran om att hon var modig om och om igen. Det var några riktigt tuffa dagar.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s